Google+

måndag 26 september 2016

Test: Protein GO!

För ett tag sedan anmälde jag intresse att testa Kronäggs nya återhämtningsdryck Protein GO åt Jogg.se. Marknaden för den här typen av proteinrika drycker har ju växt en del den senaste tiden. Kronägg har gett sig in i fighten med en dryck som är baserad på äggvita från svenska ägg.



När jag fick reda på att jag skulle få testa drycken tänkte jag igenom hur jag skulle utvärdera den. Det är ju ganska svårt att bedöma hur bra en återhämtningsdryck fungerar. Det är svårt att mäta eller känna om återhämtningen blir bättre än vad den hade blivit utan. Vissa dagar tar ju träningen mer än andra och även om du äter bra så är du ju inte alltid pigg dagen efter. Men om du är i behov av enkla och snabba mellanmål för att få i dig energi kan ju den här typen av drycker vara bra.

Jag tittade på näringsinnehåll, pris, smidighet samt smak och konsistens.

Näringsinnehållet är väl egentligen det viktiga ur återhämtningssynpunkt. En återhämtningsdryck bör ju innehålla tillräckligt med protein och kolhydrater för att kroppen ska kunna påbörja återhämtningen. En flaska (165 g) Protein GO innehåller 26 g protein (16 g/100 g) vilket är ganska mycket jämfört med andra liknande drycker där du ofta måste dricka en större volym för att komma upp i liknande mängder. Alla smaker innehåller ca 1,7 g fett per flaska. När det gäller kolhydrater innehåller de olika smakerna olika mycket. Ingen av dem innehåller särskilt mycket kolhydrater för att vara en återhämtningsdryck. Personligen hade jag föredragit lite mer kolhydrater för att snabbt fylla på energidepåerna. Men är det bara protein du är ute efter är det bra. Proteinet kommer som sagt huvudsakligen från äggvita men också från mjölk (vassle). Protein från ägg och mjölk är bra och fullvärdigt protein som kroppen kan tillgodogöra sig på ett bra sätt.




Priset då? En flaska Protein GO kostar ca 18 kronor (kan säkert variera) vilket nog är lite dyrare än liknande mjölkbaserade drycker. Men å andra sidan innehåller Protein GO mer protein per flaska, så priset per g protein är helt ok jämfört med andra drycker. Om du däremot jämför med t ex Whey 80 proteinpulver som kostar runt 160 kr/kg (0,16 kr/g) så är det dyrt.

Hur smidig och praktisk drycken är kan ju påverka en hel del. Namnet GO antyder ju att du ska kunna använda den "on the go". Alltså ta med den när du lämnar hemmet och dricka när det passar. I butik står drycken i kyl, så jag förmodar att den bör hållas kyld. Både för hållbarhet och för smakens skull. Du bör förmodligen inte ha den liggande i träningsveckan nån längre stund. Du måste också ta hänsyn till bäst före-datumet. Men köper du inte för många åt gången är det nog inget problem. Den är liten och smidig och lätt att få med så på så sätt är den bra. Något som jag dock måste ta upp som något negativt är att tillgängligheten verkar vara lite varierande. I Östersund där jag bor hittade jag den i en butik och då bara med vaniljsmak. Det är möjligt att det blir bättre, men just nu är det dåligt. För att jag ska ens fundera på att köpa den regelbundet vill jag ha den i den butik jag normalt sett handlar i, t ex Maxi. Men efter att ha pratat med mejeriavdelningen på b la ICA Kvantum så verkar det som att den inte sålt tillräckligt bra för att de ska ta in den. Det spelar ju inte så stor roll hur smidig den är om den inte går att köpa!

Då är vi framme vid smak och konsistens. Det råder lite delade meningar om hur viktigt detta är för en protein/återhämtningsdryck. En del menar att smaken inte är så viktig, det är proteinet som är det viktiga. Men personligen så tycker jag det är trevligt om det går att få ner drycken, annars gör ju proteinet ingen större nytta. Som jag skrev tidigare fick jag bara tag på vanilj. Första intrycket var ingen höjdare. Smaken var väl helt ok, men den hade en konstig eftersmak, lite bitter och frän. Det är fullt möjligt att de andra smakerna, jordgubb och choklad, smakar bättre, men de har jag tyvärr inte fått tag på. Konsistensen var det inget fel på. Annars är väl tanken på att dricka äggvita inte så upplyftande, men det var inte alls slemmigt.

Sammanfattningsvis.
Det är en liten och smidig flaska som innehåller en rejäl portion protein. Lite minus för att det är en kylvara med relativt kort hållbarhet. Tillgängligheten är inte direkt Kronäggs fel utan snarare att säljarna inte väljer att ta in den. Kanske är den svår att placera så att kunderna hittar den? Priset är ganska högt jämfört med liknande produkter, men du får mycket protein per flaska så det kan det kanske vara värt. Smaken (vanilj) är godkänd, men inte mer. Jag ger Protein GO betyget 3 av 5.  Jag kommer troligtvis inte börja konsumera Protein GO regelbundet, men som mellanmål på resande fot kanske. I alla fall om jag får tag på de andra smakerna. Personligen kommer jag fortsätta med mjölk/yoghurt och havregryn som mellis när jag är på hemmaplan, och proteinpulver när det krisar.
Fortsätt läsa

måndag 19 september 2016

Att gå (springa!) sin egen väg!

Det finns lägen då det är bra, till och med att föredra, att gå (springa) sin egen väg. Sen finns det tillfällen då det är mindre bra. Som när du deltar i ett lopp. Då är det att föredra att följa den väg som utgör loppets bana. Ibland är det dock inte alltid så lätt. Trots att alla andra hittar rätt så händer det ju ibland att en stackare springer fel. I helgen var det jag som sprang fel. Jag märkte det inte ens när det hände. Men jag misstänkte det när jag stötte på en vägvisare som såg något förvirrad ut. Han stod vänd med sidan mot mig och liksom tog ett halvt steg framåt för att släppa förbi mig bakom honom. Jag kom från fel håll. När klockan en stund senare visade att jag hade sprungit 10 km, utan att vara i mål, blev jag ännu säkrare på att nåt var lurt. Hur som helst kom jag i mål, trött, blöt och lerig. Ca 500 m extra hade jag sprungit. Fick lite extra för anmälningsavgiften.


Foto: Peter Boije (Möringan AB)

Foto: Peter Boije (Möringan AB)


Efter målgång skyndade jag mig till omklädningsrummet för att duscha. Normalt sett brukar jag sticka så fort som möjligt efter målgång, men den här gången tänkte jag stanna kvar och vara med vid prisutdelningen och utlottningen. Det var inte särskilt många deltagare och ganska många priser. Inte en enda brödrost, men ändå. Det kändes befriande att få ta av de leriga och blöta kläderna, särskilt skorna som var rejält skitiga. Efter duschen insåg jag dock att jag inte hade tagit med andra skor. Eller en ren t-shirt. Det var bara att ta på min tunna vindjacka, utan någonting under och trycka ner fötterna i de blöta och kalla skorna. Riktigt mysigt. Men jag bet ihop eftersom det inte var så lång tid kvar till utlottningen!

Tyvärr vann jag inget under den efterföljande utlottningen, men det var kanske lika bra. Jag hade ju sprungit fel, inte följt banan, så egentligen borde jag kanske vara diskad?! Jag stod där och tittade på när det ena priset efter det andra försvann. Pulsklocka, årskort på gym, presentkort på massage, strumpor, tröjor, SKOR, en bal skithuspapper. Ni, vet. Det där vanliga. En vinst är ju alltid en vinst, men att gå fram och ta emot en bal skithuspapper efter att någon fått en pulsklocka måste nog ändå kännas lie som en förlust. Att som jag stå där utan tröja, i blöta skor, och se tröjor och skor lottas ut kändes lite extra jobbigt. Det var ju precis vad jag behövde, där och då.

Väl hemma satte jag mig ner för att reda ut var jag hade sprungit fel. Jag hade ju arrangörens karta över banan och min egen runda från min Forerunner. Jag kunde konstatera att när banan gjorde en tvär vänstersväng fortsatte jag rakt fram. Förmodligen var jag trött och tittade ner i marken och missade att snitslarna vek av. Kanske fanns det en skylt, men det vet jag inte. Dessutom var jag själv när det hände. Ingen framför mig som jag kunde följa efter och ingen bakom som kunde ropa tillbaka mig. Det som också ställde till det var att jag förmodligen kom in på 5 km-banan som också var snitslad. Eftersom snitslarna aldrig försvann fortsatte jag springa. Jag kom in på 10 km-banans första del, där vi redan hade sprungit och följde snitslarna tills jag hamnade rätt igen.

Rätt väg

Min väg

Jag sprang min egen väg, lite längre och lite mer ensam, men jag tog mig i mål. Det blev ett bra träningspass och det var en upplevelse. Nästa år ska jag försöka lyfta blicken och vara mer på min vakt. Då ska jag springa den utstakade vägen. Med lite tur kanske jag vinner den där balen med skithuspapper.
Fortsätt läsa

måndag 12 september 2016

Att anpassa sig och få det gjort

Det går aldrig helt enligt plan. Vissa dagar går det mindre enligt plan än andra. Saker dyker upp, kroppen strular eller motivationen tryter. Vi har alla varit där. I fredags var det inte så mycket med min träningsplanering som stämde. Det var däremot andra saker som stämde desto bättre vilket vägde upp det. Det var ju trots allt fredag, bara det är ju toppen. Men träningsmässigt fick jag trixa lite för att få till det. Arbetsdagen var sällsynt fullbokad med möten på, för mig, dumma tiden. En bit in på lunchen när jag brukar träna, halvvägs in i eftermiddagsfikan (så jag blev utan). Det sista mötet drog ut på tiden så träningen jag tänkte avsluta dagen med blev av senare än planerat. Dessutom ösregnade det och jag hade cyklat till jobbet. Som tur var kom frun och hämtade mig och jag kom hem i helt ok skick. Eftersom jag hade kört ett turbo-pass precis innan var jag ju varken pigg eller torr.
För att klämma in veckans sista styrkepass tog jag till knep som att köra superset och minska vilan. Det blev således ett ganska jobbigt pass, men det gick. Det gäller ju att anpassa sig och få det gjort!



I lördags hade vi inga direkta planer, men efter snabba överläggningar med svärfar blev det lingonplockning i skogen, med hela familjen. Så vi packade in barn, ficka och oss själva i bilen. Efter bara en extra tur hem igen för att hämta glömd utrustning drog vi till skogs. Där blev det några timmar med högreps av raka marklyft och benböj tills vi hade plockat ihop 30 liter lingon per hushåll. Allt plockande och en ganska hetsig fikapaus gjorde att jag blev lätt illamående på vägen hem. Min mage har en tendens att föredra vettigare föda och regelbundna toabesök, så den sa ifrån. Vi stannade för att äta middag på Sibylla i Brunflo som har både det klassiska utbudet och pizza. Tyvärr hade jag ingen direkt matlust, men jag fick i mig lite sallad. Väl hemma vände det och jag blev hungrig. Jag kan gå från hemskt illamående till rejält hungrig på ingen tid alls. Det är väl det spexiga med IBS! Men jag har lärt mig att hantera det någorlunda. Hur som helst blev det en trevlig dag i skogen och lingonförrådet är påfyllt. Nu har vi så vi klarar oss ett tag.

Igår var magen fortfarande inte helt ok. Jag fick ont i magen efter frukosten och jag satt mest och rensade lingon. När det var dags för lunch kändes det helt ok och jag var hungrig. Jag slängde därför i mig en rejäl portion med pannbiffar kokta i gräddsås. Troligtvis var gräddsåsen världens mest energitäta livsmedel eftersom jag blev sjukt mätt och efter någon timme mådde jag illa. Aldrig trevlig att äta för mycket. Men efter lite vila och et par glas med bikarbonat för magsyran ordnade det upp sig. Efter en hel dag inomhus, vid lingonhinken eller lätt illamående, fick jag nog. Jag snörde på mig mina Speedcross och stack ut på en runda i skogen. Jag tänkte att antingen så går det över eller så inte. Lite frisk luft och motion är ju aldrig fel och att bara sitta och vänta är inte så kul.

Jag sprang helt planlöst längs häststigar och rakt ut i stiglös skog. Jag hittade ett gammalt överväxt skrotupplag. Skogen hade nästan gömt det helt. Gamla hinkar, glasflaskor och en cykel. Främmande föremål i skogen som långsamt håller på att försvinna. Gissar att skogen inte direkt planerade att få en hög med skrot bland sina träd, men skogen anpassar sig och får det ogjort. Jag tryckte på så mycket det gick längs leriga stigar och över fuktig mossa. När jag kom hem var jag trött, skitig och svettig. Det kändes hur bra som helst. Tänk vad en liten tur i skogen kan göra!





Bonusbild. Barnen kom springande med en legogubbe. De hade satt ett Lego Friends-hår på en sjörövare. "Titta pappa. Det ser ut som en i Black Sabbath". Då blev pappa imponerad! Självklart fick vi se till så att hela bandet fick närvara!



Fortsätt läsa

torsdag 8 september 2016

Stark igen!

Efter ett halvår som präglats av löpning och även en del skavanker är det dags för mig att bli stark igen. Det är tanken i alla fall. Vid den här tiden förra året hade jag några dagar kvar till Helsingborg Marathon och träningen inför den hade väl gått sådär. Jag hade i princip bara styrketränat under ett år och dragit igång med löpningen 12 veckor innan i tron att det skulle gå bra. Jag hade inga problem att orka med träningen, men min ena vad gillade det inte. Så det blev ofrivillig vila de sista veckorna innan loppet, men det gick bra att genomföra ändå. Ungefär samtidigt som jag blev skadad anmälde jag mig till AXA Fjällmaraton. Jag kände mig väl på topp där ett tag. Träningen inför AXA gick bättre och jag sprang och styrketränade utan problem fram till nån gång i våras. Då flyttade kontoret och jag blev av med möjligheten att träna på gym under ett par veckor. Styrketräningen rann ut i sanden samtidigt som löpträningen nådde nya höjder. Jag var upp och nosade på veckomängder runt 4-5 mil, vilket är ganska mycket för mig. Snön smälte bort, underlaget ändrades och jag bytte skor. Fick först problem med vaden igen, men det gick över. Precis när jag kommit upp i ordentliga distanser igen började ett knä strula. Det höll i sig hela sommaren och jag kunde inte träna som planerat. Jag kom igång hyfsat de två sista veckorna innan AXA och jag kunde genomföra loppet utan problem. Nu efteråt har jag mest sprungit lite när jag känt för det. Inga långa rundor. Men jag har lite känningar i knäet emellanåt och ena vaden ömmar lite då och då. Så känner jag att det är dags för lite löpvila och mer fokus på styrketräning. Dels är jag ganska nöjd med löpningen just nu, jag har inga lopp inplanerade än så länge och så vill jag bli stark igen. Så nu är planen att jag ska köra på styrketräningen och fokusera på den. När benen känns ok tänker jag smyga igång med löpningen igen. Det lär väl bli nåt i stil med förra året, börja kort och lugnt och öka efterhand. Hitta en lagom veckomängd och ligga där tills våren kommer. Då kan jag öka på om det känns aktuellt. Annars får det bli styrka som gäller. Det hade varit kul att slå mina personbästa i styrka från förra vintern, framförallt marklyft vill jag förbättra. Bänkpress och knäböj är lite jobbiga att maxa i eftersom de kräver passning. Så om allt går som planerat blir det många svettiga pass i gymmet på jobbet. Det är egentligen lite väl snällt att kalla det för gym. Det är ett skyddsrum som någon har ställt lite maskiner i. Det börjar bli trångt när två pers och tränar samtidigt, men det går. Det finns en skivstång med ställning och bänk, mer behövs egentligen inte.



Jag har nu kört enligt ett nytt upplägg i fyra veckor. Det är mestadels basövningar som kompletteras med några assisterande övningar. Det är i princip tre helkroppspass under veckan. Jag försöker köra superset för att det ska gå lite fortare eftersom jag tränar på lunchen. Upplägget är uppdelat i perioder om fyra veckor, där antalet set och reps varierar. Sista veckan är en lite lugnare vecka för återhämtning. Sen börjar det om igen med tyngre vikter.

Pass 1: Benböj, militärpress, frivändningar, chins, kabelcrunch och stångrodd.
Pass 2: marklyft, push press, vadpress, benspark, höftlyft, utfall och liggande benlyft
Pass 3: Djupa eller snabba marklyft, frontböj, bänkpress, lyft åt sidan, tricepsdrag, bålstabilitet

Jag har utgått från ett upplägg som jag hittade men bytt ut ett cirkelträningspass mot styrkeövningar för att försöka förbättra mitt knä och min vad.

Nu är det bara att köra på. Jag kommer säkert byta upplägg framöver. Något säger mig att Madcow 5x5 kommer göra comeback under vintern.
Fortsätt läsa